Chapter21-ThejouroXian
ThecaravaYounisuhecoverofdarkness。ForAyao,thejourneyfeltalmostunreal,shehadraveledthisfarfromtheonlyhomeshehadknown。Eventhoughshehadspentmuchofherchildhoodinthemountains,thosemountainshadalwaysbeenclosetotheOrchidCourtyard。Shekheirpaths,theirstreams,andtheplaceswherethetreesgrewthioughtohidebeh。Thiswasdifferenttheroadstretchedendlesslyahead,disappearingintothedarknessbeyondthelanterns。
AyaosatbesideNannyZhanginthemertcart,pullinghercloaktighterwhehecoldwindslippedthroughthegapsinthewoodenpanels。“ArewereallygoingallthewaytoXian?”shewhispered。NannyZhangsmiled。“Weare。”Ayaolookedthroughthesmallopeninginthecurtain。“Iveneverbeenthisfar。”“herhaveIinmanyyears。”Ayaoleanedbackagainstthewoodenwall。“IhopeSuyuasproperlywhileweregone。”NannyZhangchuckledsoftly。“Shellprobablyplainthatwerewtoomuch。”
Ayaosmiled。Thatwaswhattheybothwaobelieve。TheywereonlygoingtoXiantoseekhelp。Thentheywouldreturnandperhaps,iftheEmperorkhetruthaboutShuransdeath,thingsmightfinallyge。Thejourneytihroughthenightandintothefollowingday。Theypassedfrozenrivers,scatteredsettlements,andwidestretchesofemptyland。Sometimesthecaravanstoppedtorestthehorsesandsometimestheytraveledforhourswithoutseeingaraveler。
Ayaoslowlybecamefasatedbyeverything,shehadneverseenmertscarryingsomanydifferentgoods。Shehadneverseensuchlongroadsorsomanytravelersmoviweeories。Atoop,sheevenboughtasmallwoodenbfromatravelingmert。NannyZhangnoticed。“Youhavemoneyforthat?”Ayaoquicklyhiditinsidehersleeve。“Itwascheap。”NannyZhanglaughed。“Yourebeingapropertraveleralready。”Ayaogrinned。
Forawhile,thejourneyfeltalmostpeacefuluntiltheroadbecamerough。Themertcartsuddenlylurchedsideways。“Holdon!”Thedrivershouted。Ayaograbbedthesideofthecartasthewheelsstruckadeeprut。ThewoodenboxbesideNannyZhangslidacrossthefloor。Ayaoreachedforitbutitwastoolate。Theboxstrucktheedgeofthecartwithahardcrack。ThelidsprangopenandseveralpiecesofShuransbelongingsscatteredacrossthefloor。NannyZhangimmediatelybentdowntogatherthem。“Careful!”
Ayaopickedupafoldedpieceofcloth。Theicedsomethingrollihtheseat。Aceramicjarhadfallenfrombehtheclothliningofthebox。Ayaofroze。“Nanny…”NannyZhangturned。Ayaopickeditupcarefully。
“Whatisthis?”
NannyZhangstaredatit。
Foramoment,shecouldntspeak,shehadseenthisjarbeforebutshehadneverputitihebox。Sheslowlyreachedforit。“Giveittome。”Ayaohaover。NannyZhangsfirembledasshelookedatthejar,thenattheopenwoodenbox。Therewasasileweenthem。Shealreadyknew。SherememberedSuyuanstandingbesidethefuneralfire。SherememberedhowcarefullySuyuanhadgatheredeveryremainingpieceofhermothersashes。ButshehadneverseenSuyuanplacethemintothebox。ShehadthoughtthejarwasleftbehindintheOrchidCourtyard。
NannyZhangsfaceslowlyged。“No…”
NannyZhahejaragainstherchest,NannyZhanglookeddownatthejar。
Shefinallyuooditall,SuyuanhadnotsentthemtoXianmerelytoaskforhelp。Shehadsentthemawaywiththeohingshehadwantedmostforhermother。
Toreturnhome。
NannyZhangclosedhereyes。Aterriblethoughtbeganfinhermind。NannyZhangtightenedhergriparoundthejar。herofthemsaidwhattheywerebothbeginningtofear。Theystillhadalongroadaheadandsomewherebehindthem,Suyuanwaswaitingforthemtogetfartherandfartheraway。